Vi har idag varit tillsammans 2 år och 2 månader. Vi har det extremt bra – men det finns EN sak jag saknar. Och det är den jobbiga biten. Kids!
Hur säger man att ”-du, jag tror jag är redo nu?”
Om man tänker riktigt djupt som är man väl egentligen aldrig riktigt redo, det finns ju alltid något man vill uppleva innan, något man vill uträtta som är lättare att uträtta utan barn.
Men ibland får man prioritera bort vissa saker som kanske inte är livsnödvändigt.
Barn ÄR livsnödvändigt. Jag vill inte sitta på hemmet när jag blir gammal och endast få besök av Röda Korset, PRO eller Svenska Kyrkan…jag vill att MINA barn ska komma och säga ”-Hej, morsan! Hur är det med dig idag? Titta jag tog med mig lite fina blommor! Ska vi gå ut en runda?”
Och innan dess få uppfostra och sätta gränser, sitta uppe på nätterna när dom är ute och rumlar, jag vill höra det där tjatet om att det är jobbigt att borsta tänderna, att snäääälla mamma kan vi inte köpa en kanin, att få säga nej till godis i affären mitt i veckan.
Få ge råd och trösta, läsa god natt sagor, att få sitta på golvet i vardagsrummet med en STOR tvätthög flera gånger i veckan.
Att någon gång få höra att ”mamma hade rätt igen!”.
Att rent ut av få bli kallad dumma mamma!!!
Att få bli kallad just mamma är min högsta önskan!